Jag var riktigt förvånad över mig själv i lördags morse, uppe halv fyra för att försöka få lite bilder av fåglarna i översvämningen runt Vendelsjöns södra ände. Men det var lite dåligt rekat av mig. Jag fick gå mycket fram och tillbaka, och till sist runt en lång sväng och klafsa i lera på en blöt åker, för att ta mig till det ställa jag tänkt mig. Och det sista diket kom jag inte över. Men det var ett fint ställe att sitta på ändå tyckte jag, med lite vatten på åkern bara 10-15 meter ifrån. Hoppades på några änder och kanske vadare. Trots en massa kamouflage hade jag begränsad lycka med fåglarna, det var huvudsakligen krickor som höll sig runt den åkerholme jag satt vid. Nu är ju krickor inte fy skam, utan det är härliga små färgklickar bara man kommer tillräckligt nära. De är väldigt små för att vara änder, det ser ut som en flock vadare när de flyger kring – smala vingar och snabba svirrande vingslag.
Det mest minnesvärda hände dock på vägen därifrån – en riktig minnesbeta. Jag skulle samma väg tillbaka, och hade kameran framme på bröstet, man vet ju aldrig om man får chansen på en förbiflygande lärka! Några steg ut i det värsta klafset suger stövlarna fast ordentligt i leran och jag stupar raklång i blötan! Den nya kameran fick bevisa sin vattenskyddade konstruktion på en gång ;). Som tur var blev sakerna bara lite leriga, det gick bort med en våt trasa.
I dag har vi haft styrelsemöte med Föreningen Vendelsjön. Efter mötet stannade jag en stund vid Mossholmen, där är det fin utsikt över sjön och en fin vitsippsbacke. Just nu blommar vitsippor och blåsippor samtidigt. En av målsättningarna var att få blåsippa med oskarpa vitsippor i bakgrunden. Återigen blir jag påmind om varför jag inte är någon vidare blomfotograf. Redan nu, den första varma vårdagen, så kommer myggeländena och ska störa när man ligger raklång på backen för att få bra vinkel på motivet. 😦 Jag kan inte koncentrera mig särskilt länge med mygg i närheten, tacka vet jag ett blåsigt fågeltorn! 😉
Rätt vad det var så kom en gröngöling flygande, som inte hade riktigt koll på läget. Jag råkade stå stilla just då med kamera och tele på stativet. Den hoppade kring en stund, ömsom på trädstammar och ömsom på backen, och kom allt närmare. Jag fick en del bilder, den kollade på mig emellanåt men hade inte riktigt bestämt sig för att jag var en läskig typ. När jag behövde röra mig lite extra för att följa med med kameran så fick den emellertid läget klart för sig, och drog iväg. Man inser att man måste se förskräcklig ut! 🙂
När jag gick ned en sväng mot sjön såg jag några gula blommor som lyste fint i fjolårgräset. Jag är ju ingen botanist, men med uteslutningsmetoden bland de vårblommor jag känner till kom jag fram till att det borde vara vårlök! 😉 Här var det lite luftigare, och insekterna mindre påträngande än inne bland björkarna. Även här fick jag krypa runt en stund innan bilderna infann sig. Men vad gör man inte för konsten! 😀