Helgens bravader

Jag var riktigt förvånad över mig själv i lördags morse, uppe halv fyra för att försöka få lite bilder av fåglarna i översvämningen runt Vendelsjöns södra ände. Men det var lite dåligt rekat av mig. Jag fick gå mycket fram och tillbaka, och till sist runt en lång sväng och klafsa i lera på en blöt åker, för att ta mig till det ställa jag tänkt mig. Och det sista diket kom jag inte över. Men det var ett fint ställe att sitta på ändå tyckte jag, med lite vatten på åkern bara 10-15 meter ifrån. Hoppades på några änder och kanske vadare. Trots en massa kamouflage hade jag begränsad lycka med fåglarna, det var huvudsakligen krickor som höll sig runt den åkerholme jag satt vid. Nu är ju krickor inte fy skam, utan det är härliga små färgklickar bara man kommer tillräckligt nära. De är väldigt små för att vara änder, det ser ut som en flock vadare när de flyger kring – smala vingar och snabba svirrande vingslag.

Det mest minnesvärda hände dock på vägen därifrån – en riktig minnesbeta. Jag skulle samma väg tillbaka, och hade kameran framme på bröstet, man vet ju aldrig om man får chansen på en förbiflygande lärka! Några steg ut i det värsta klafset suger stövlarna fast ordentligt i leran och jag stupar raklång i blötan! Den nya kameran fick bevisa sin vattenskyddade konstruktion på en gång ;). Som tur var blev sakerna bara lite leriga, det gick bort med en våt trasa.

I dag har vi haft styrelsemöte med Föreningen Vendelsjön. Efter mötet stannade jag en stund vid Mossholmen, där är det fin utsikt över sjön och en fin vitsippsbacke. Just nu blommar vitsippor och blåsippor samtidigt. En av målsättningarna var att få blåsippa med oskarpa vitsippor i bakgrunden. Återigen blir jag påmind om varför jag inte är någon vidare blomfotograf. Redan nu, den första varma vårdagen, så kommer myggeländena och ska störa när man ligger raklång på backen för att få bra vinkel på motivet. 😦 Jag kan inte koncentrera mig särskilt länge med mygg i närheten, tacka vet jag ett blåsigt fågeltorn! 😉

Rätt vad det var så kom en gröngöling flygande, som inte hade riktigt koll på läget. Jag råkade stå stilla just då med kamera och tele på stativet. Den hoppade kring en stund, ömsom på trädstammar och ömsom på backen, och kom allt närmare. Jag fick en del bilder, den kollade på mig emellanåt men hade inte riktigt bestämt sig för att jag var en läskig typ. När jag behövde röra mig lite extra för att följa med med kameran så fick den emellertid läget klart för sig, och drog iväg. Man inser att man måste se förskräcklig ut! 🙂

När jag gick ned en sväng mot sjön såg jag några gula blommor som lyste fint i fjolårgräset. Jag är ju ingen botanist, men med uteslutningsmetoden bland de vårblommor jag känner till kom jag fram till att det borde vara vårlök! 😉 Här var det lite luftigare, och insekterna mindre påträngande än inne bland björkarna. Även här fick jag krypa runt en stund innan bilderna infann sig. Men vad gör man inte för konsten! 😀

Bokarby träsk

Så var det dags för den årliga Bokarbyvandringen med Örbyhus Biologiska Förening! Vi var fyra tappra själar som gick ut i träskmarkerna runt den gamla sjön. Lite förvånande att vi inte blev fler, med tanke på den vackra kvällen! Det var Torsten, Bernt, Janne och jag.

Vi bråkade med en del granar längs traktorspåret från ”parkeringen”, det börjar bli rätt snårigt längs den gamla rutten vi brukar ta. Målet var den klassiska fikakullen, eller Stora Berget, som vi kallar det. Det går även under namnet K3, inspirerat av Himalaja. Toppen bestegs utan syrgas ;), och där tog vi fram fikat.

Vi är inte ensamma som gillar denna höjd, vi såg att älgen hade varit där. Som vanligt hörs en del fåglar där ute. Det var bland annat gröngöling, svartmes, rödvingetrast och Bofinken Knut förstås. Men man märker att våren är sen, det var tunt med lövsångare. Årets ena höjdpunkt var en Kattuggla som hoade från Bokarbyhållet, enkla rop – inte den klassiska strofen.

På sina ställen fanns det fortfarande snö kvar runt granarna. Bröderna Thors(s)ell grämde sig över att de lämnade skidorna hemma. Det hade gått att göra ett spår runt några granar där. 🙂 Det börjar bli svårt att ta sig fram även på de igenplanterade ängarna på södra sidan. Det kan eventuellt bero på att träden växer, eller nåt.  Överallt där vi gick fanns bök efter vildsvin, det är otroligt vad de kan gräva upp!

Kvällens andra höjdpunkt kom när vi närmade oss Bokarby på tillbakavägen. Bekanta rop hördes från träsket. Ett tranpar verkar ha mutat in revir där, och en av dem stod fullt synlig i kvällssolen en stund. Allt som allt en givande tur, med trevligt sällskap!

Aprilblommor

Jag har varit lite seg med att fånga vårblommorna i år. Det hör ju till traditionerna att varje år dokumentera tussilago och blåsippa. De har varit i blom flera veckor, men det känns som toppen är nu. Särskilt blåsipporna är uppseendeväckande den här tiden i Uppland. Det lyser blått vid vägkanterna mest överallt, nästan lika vanliga som vitsippor! I hälsingland kan man hitta dem sparsamt, på vissa speciella platser. Här är det snarare tvärtom – på vissa speciella platser ser man inga blåsippor alls!

I dag var jag ute i blåsväder. Stannade rätt länge vid Norra tornet i Skinnarbo. Fåglarna gillar inte blåsväder, så jag såg inte så mycket av dem. Blåsippebilden är från udden vid tornet, tussilagon ”lyckades jag hitta” vid parkeringen.

En del tid gick förstås åt att kontrollera hur den nya utrustningen fungerar också. 😉 Det är avancerad autofokus i 7D, så det gäller att lära sig hur allt ska ställas in på bästa sätt i olika situationer. Det verkar i alla fall som att 7D:n sätter skärpan perfekt med 400mm-telet, så någon justering behövs inte där. Men med 70-200-zoomen som jag tog närbilderna med (använder mellanring) var det svårare att få skärpan helt rätt. Men det kan lika gärna vara skit bakom spakarna, tror jag. 😀 Nya försök imorgon antagligen!

Rariteter och trivialiteter.

I dag har jag tillbringat mesta tiden i bilen känns det som, men ändå sett häftigare saker än vanligt. Jag skulle till Västerås och kolla på en begagnad kamera, och samtidigt passa på att hälsa på bror min som fått några dagars helpension på lasarettet efter hemkomsten från utriket. Kameran var till belåtenhet, och bytte sålunda ägare. En Canon 7D som ska få bli min fågel- och djurkamera. Den gamla kameran är bra den med, men autofokusen hänger inte med om man siktar på flygande fåglar.

För att kunna skriva om lite fler saker i bloggen, som t ex denna tur och retur till Västerås, så har jag skapat ytterligare en kategori: Utsocknes. Det är så man säger i hälsingland om territoriet utanför församlingsgränsen. På så vis kan jag lägga ut bilder och prat som inte handlar om Vendel. Det blir ett litet avsteg från den ursprungliga idén, men med olika kategorier i bloggen går det ju ändå att hålla isär ämnena för den som vill.

Nå! Ivrig att testa kameran for jag direkt till traktens fågelparadis, Asköviken. Där var jag minsann inte ensam! Det var värsta pådraget vid Lövstaspången, larmet hade gått. Det var flera hundra meter med parkerade bilar efter vägen. Han jag köpte kameran av sa att nån hade sett en Ägretthäger vid Lövstagömslet, men det skulle inte dra såna här skådarskaror, tänkte jag. Väl framme vid maderna frågade jag närmste tubkikarförare vad det var på gång.  -Jo den går där ute, man ser den ibland mellan tuvorna. -Vadå för nåt, sa jag. Då tog han ögat från okularet och tittade på mig med ett förvånat uttryck. -Beckasinsnäppan! Hur kunde nån ha missat det. 🙂

Efter ett besök hos sjuklingen bar det av hemöver. Från Uppsala tog jag ”genvägen” över Viksta och Ekeby, för att se hur det var med vattnet. Vilken skillnad det blivit bara de senaste dagarna! Nivån i Vendelån måste ha sjunkit en halv meter. Översvämningarna på vendelslätten var dock kvar till stor del. Vid Åkra råkade jag på en grupp med sex rådjur inte långt från vägen. Ofta nerviga de där, men denna gången blev jag accepterad som åskådare.

På så vis fick nykameran även visa sina färdigheter i svagt ljus, bilderna på rådjuren togs med ISO 1600 och 2000. Det syns väldigt lite brus i bilderna, åtminstone i den storlek man visar på datorn. Autofokusen fungerar utmärkt också vad jag märkt hittills, så jag kommer nog att trivas med den här nya kompisen!

Hovstädning vid Vårstugan

Enligt utlyst vårprogram samlades ansvarsfulla medlemmar av ÖBF denna kväll för att i ordning ställa gård och hus vid Hov. Senfärdiga eftersläntrare likt undertecknad undslapp det tunga arbetet och kom lagom till fika.

Isen på sjön börjar bli riktigt rutten nu. Stora områden i södra och norra delarna är isfria. Som det blåser nu så är det tveksamt om någon is ligger kvar till helgen. Men då är det ändå mer än två veckor senare än normalt! Enligt rapport från sjömätare Thorssell har vattennivån ändå börjat minska nu, tre cm på två dagar…

Översvämning

Våren kommer med sjumilakliv, och på drygt en vecka känns det som vi tagit igen nästan en månad av den försenade årstiden. Hela vinterns snötäcke ligger nu och skvalpar i sjön, som därmed har blivit lite större – typ några kilometer. Det är de värsta översvämningarna i mannaminne, vilket i detta fall är fyra år. Jag har inte bott här längre. 😉

Det är märkligt att för bara en vecka sedan var det bara en vak längs årännan i södra änden av sjön, nu är det helt öppet, och isen har svartnat längre upp i sjön så långt man ser. Alla jag talar med säger att vatttenståndet aldrig varit så högt. Det mest fascinerande är att man inte längre ser sjöns normala södra strand. Översvämningen av åkermarken är så hög att den ligger i nivå med sjön. Det kan nog vara två meter djupt på sina ställen. Åkerholmarna har blivit riktiga holmar! 🙂

Det var trevligt att stå några timmar i tornet och känna hur livet återvänder. Nu börjar både änder och vadare att dyka upp, idag såg jag en smådopping. Kan vara min första, jag håller dålig koll på det där men jag kan inte minnas att jag sett nån förut. På dagarna ser man ovanligt lite tranor och gäss, tycker jag. Det måste vara något annorlunda i år, så att de inte hittar mat i närheten av sjön som de brukar. Det verkar som det är ovanligt mycket mark som ligger plöjd sedan i höstas, de hittar väl dåligt med mat där.

Det känns ändå som att kulmen är nådd nu. Vattnet har sjunkit undan i de högre lägena, och i många diken som tidigare var bräddfulla. Nu ska det bara rinna undan, vilket lär ta ett tag. Det finns bara en väg ut, och det är under bron vid Öster-Ekeby. Där är ån hopträngd till fem meter, med höga vallar på sidorna.

Dagen avslutades med ett stopp vid Norra bron (väg 292). Här flyter ån rätt lugnt trots vattenmassorna. Årets första rördrom tutade i vassen, och  en älg kom fram vid vägkanten. Den funderade länge och väl; Är blå bilar farliga? Är kameror lika läskiga som de låter? Smakar björkarna likadant på den andra sidan vägen, tro? 🙂 Sen vände den och gick.

Biologiska föreningens Vårprogram

Nu har jag lagt ut det aktuella vårprogrammet.