Det har varit en ovanlig påsk i år, huvudsakligen inomhus. Jag har blivit skjutsad av min bror åtåfram te” Västerås, för att äta ägg med honom och morsan. På långfredagen passade vi på att rulla in på några konstutställningar härikring. Jag är ju rullstolsbunden i några veckor, så det här får bli ett litet reportage om handikappvänligheten vid några av Konst-på-väg-evenemangen runt Örbyhus. Samt några glimtar av själva konsten förstås!
ESI
Vi började med utställningarna i Tobo. Erik Sahlström-Institutet har det väl förspänt när det gäller tillgängligheten. Stenlagd ramp minsann! Väl inne fanns det också gott om plats att rulla runt. På skärmarna hängde en blandning av måleri och foton, jag får väl erkänna att inget av det fastnade direkt, men det skyller jag på att jag fokuserade på mitt handikapp-tema. 
Brorsan köpte en bok med tecknade hundskämt (typ labb-rador i labbrock). De var skojiga, jag kan ju själv inte låta bli en ordvits om det finns minsta möjlighet…
Familjen Douhan Lundkvist
Det roligaste med konst på väg tycker jag är när man kommer hem till konstnärernas egna ateljéer. Nu är det här visserligen vänner till mig, så jag har varit här flera gånger förr. Men, det är första gången i rullstol! En liten tröskel att ta sig över, det var inga problem. Men oj! Det behövs inte många personer för att det ska bli väldigt ”gemytligt” i en liten ateljé!
Förutom Björn och Eva hade även flera av barnen ställt ut sina bilder. Jag är en usel reporter som glömmer bort att notera namn på personer, men jag tror det var Jakob Lundkvist som hade flest bilder på väggarna, väldigt grafiska alster med insprängda fragment från verkligheten. Björn hade hängt några akvareller med bl a interiörmotiv, lite Carl Larsson över några där. Det som sticker ut mest i mina ögon är nog ändå Evas tredimensionella tovningar. Lite som ikoner skulle man kunna säga – fast luddiga!
Orangeriet
Sista anhalten för dagen var Örbyhus slott. Orangeriet är ett fantastisk rum att visa konst i, med härligt ljus från de enorma fönstren. Väl inne var det även lätt att rulla runt och se på tavlorna. Kruxet var att ta sig dit. Nyligen framtöade parkgångar är inte att leka med, men en hurtfrisk rullstolsförare låter sig inte hindras! Brorsan drog mig baklänges genom snö, lösgrus och granris, 
och uppför rullstolsrampen som bars ut enkom för min skull – det var handikappvänligt!
I första rummet stod Lena Hasselgren som var gästutställare i år, och där stod även hennes färggranna målningar uppställda på rad. I andra rummet stod kaffebordet. Och vävkonstnären 
Mia Lenholm Nykvist som jag elakt nog bara rullar förbi den här gången. Anledningen var att jag koncentrerade mig på Göran Klockermani år. Det är en nyfunnen kompis som jag träffat genom Föreningen Vendelsjön, då är det ju intressant att titta på vad han gör till vardags.
Göran verkar vara en konstnärlig skämtare! Många av målningarna har en knorr på svansen av något slag. Det kan vara illustrationer av ordvitsar, eller lek och drift med måleriteknik. Men somt känns djupare också, som fönsterinramade utblickar och svarta hål. Som utställning kanske det var lite väl mycket blandade teman, men det är ju samtidigt intressant att se bredden av uttryck.
Konklusion
Jomen det här gick ju bra! Vi åkte till tre lokaler som står i programmet som handikappanpassade. Det krävde lite ansträngning emellanåt, men det gick. Jag hoppas emellertid att jag slipper upprepa temat nästa år – så kul var det inte! 
.
Detta medförde att den sedvanliga fågelguidningen vid Varg- gropen under påskdagen kunde avnjutas i strålande sommarväder! Sån här värme kan man ju behöva åka till medelhavet för att finna i april, men det hela har sin för- klaring. En ägretthäger – vanligen hemma- hörande just vid medelhavet – har gjort en formidabel vårutflykt hit upp till norden, och den mellanlandade just idag vid Vendel- sjön. För att trivas ordentligt har den förstås tagit medelhavsvärmen med sig!
Mycket folk var det förstås – vi räknade till över 50 – och det var fler än antalet inräknade arter som för dagen var 43. Ägretthägern hade förstås med sig en svärm av beundrare, varav en del kom, såg, och snabbt drog vidare på jakt efter den svarta stork som tidigare på morgonen uppehållit sig på vendelslätten, men sedermera flugit vidare till Tämnaren. Huvuddelen av besökarna får emellertid betraktas som relativt stationära, samt rastande.
Det var skådare med familjer, familjer med skådare, skådarfamiljer, men även några familjer utan skådare – och dem kastade vi guider oss snabbt över för att även dessa arma stackare skulle få känna på skådandets tjusning för en dag. Jag får tacka mina medguider Lars-Erik och Torsten för en trivsam dag, där vinägrett- skämten flödade som dressingen i en drypande pizzasallad 
